Tungstens densitet är 19,25 g/cm³ (gram per kubikcentimeter). Det placerar tungsten bland de allra tyngsta grundämnena som förekommer naturligt, mycket nära guld som har en densitet på 19,3 g/cm³ och betydligt högre än exempelvis bly med 11,34 g/cm³ eller järn med 7,87 g/cm³. Endast några få ämnen, som osmium och iridium, har något högre densitet än tungsten men dessa är extremt sällsynta och dyra.

På grund av sin densitet används tungsten i många tillämpningar där hög massa krävs på liten volym. Inom rymdindustrin används det till ballastvikter i satelliter och rymdfarkoster för att justera tyngdpunkt och bana. I försvarssammanhang används tungsten i pansarbrytande ammunition där hög densitet ger ökad genomslagskraft. Inom forskningen förekommer det i strålskydd och som motvikt i precisionsinstrument där stabilitet och vikt är avgörande.

Att lyfta ett föremål av tungsten är en konkret upplevelse av densitet i sin renaste form. Inga siffror behövs och inga mätinstrument krävs. Det du ser och det du känner stämmer inte överens. Den lilla volymen signalerar lätthet men handen möter en oväntad tyngd. Resultatet är en förnimmelse av något främmande, som att hålla i materia från en annan verklighet.

Tungsten är känt för att ha den högsta smältpunkten av alla metaller. Smältpunkten ligger på 3422 ºC.

Den är så extremt hög att det krävs specialiserad utrustning för att smälta materialet. I praktiken behöver man sällan smälta tungsten. Istället används det i sin fasta form i miljöer där andra material skulle förångas eller deformeras.

Tungstens höga smältpunkt är en av anledningarna till att det länge användes i glödtrådar i glödlampor. Det kunde glöda med mycket hög temperatur utan att smälta.

Än idag är denna egenskap avgörande i tekniska komponenter som utsätts för intensiv värmebelastning.

Tungsten är en av de hårdaste rena metallerna som existerar. På Mohs hårdhetsskala, som mäter ett materials motstånd mot repning, ligger tungsten omkring 7,5. Det gör det betydligt hårdare än järn, koppar eller aluminium och till och med hårdare än de flesta typer av stål. Däremot kan det fortfarande repas av material med ännu högre hårdhet, som safir med värdet 9 eller diamant med värdet 10.

Tungstenkarbid, en förening av tungsten och kol, är ett av de hårdaste material som används kommersiellt. Det når upp till 9,5 på Mohs-skalan och förekommer i borrar, skärverktyg, slitdelar och till och med i smycken som ska tåla repor.

Tungstens hårda yta gör att det behåller sin finish även efter långvarig användning.

Det är viktigt att skilja på hårdhet och hållbarhet. Även om tungsten är hårt är det i ren form ganska sprött jämfört med mer tänjbara metaller som koppar eller guld. Det deformeras inte lätt men kan spricka om det utsätts för kraftiga stötar eller slag.

Tungsten är ett grundämne som i ren metallisk form betraktas som giftfritt för människor och miljö. Därför används det i bland annat medicinteknisk utrustning, kirurgiska instrument och sportutrustning där hudkontakt förekommer.

Tungsten rostar inte. Det påverkas inte av fukt, vatten eller syre och bildar inga rostfläckar som järn gör. Ytan förblir metalliskt ren även efter långvarig exponering för luft eller väta.

Det faktum att tungsten är både giftfritt och rostbeständigt gör det lämpligt i applikationer där materialet måste vara stabilt, säkert och långvarigt. Det används därför i miljöer där hygien, kemikalieresistens eller biologisk neutralitet är viktiga faktorer.

Trots sin blygsamma storlek utmanar en tungstenskub vår intuition och väcker omedelbar förvåning. Den oväntade tyngden leder snabbt till frågor. Vad är det här? Hur kan den väga så mycket? Vad används den till?

Just därför fungerar en tungstenskub som en naturlig isbrytare. Den kräver ingen introduktion. Så snart någon får känna på den uppstår samtalet av sig självt, ofta med nyfikenhet och följdfrågor om fysik, teknik eller rymd.

Tungsten används ofta i tekniskt avancerade tillämpningar där få andra material räcker till. Det är ett material som klarar extrema temperaturer, höga belastningar och aggressiva miljöer utan att förlora sina egenskaper. Just därför förekommer det i komponenter där driftsäkerhet, hållfasthet och precision är avgörande.

Inom rymdteknik används tungsten i delar som utsätts för höga temperaturer och stora krafter, exempelvis i raketmunstycken, balansvikter i satelliter och skyddande sköldar. I försvarsindustrin används det i projektiler och skyddskomponenter där hög densitet och formstabilitet krävs. I forskningssammanhang återfinns tungsten i instrument och mätutrustning där materialet måste fungera stabilt även vid kraftig strålning, vakuum eller intensiv värme.

Tungsten har också en plats i elektronikindustrin, där det används i kontakter, kretsar och värmeavledande strukturer. Det är en viktig del i tillverkningen av halvledare och annan mikroteknik där material måste tåla både kemikalier och termisk stress utan att deformeras.

Det är kombinationen av ovanligt hög smältpunkt, god elektrisk ledningsförmåga, låg termisk utvidgning och hög mekanisk stabilitet som gör tungsten till ett av de mest tillförlitliga materialen i högteknologiska sammanhang.

Tungsten kallas även för wolfram eftersom det är det historiska namnet som använts i stora delar av Europa, särskilt i tyskspråkiga länder. Namnet "wolfram" kommer från mineralet wolframit, där metallen först utvanns. Det kemiska tecknet W härstammar också från detta namn. I engelskspråkiga länder används i stället "tungsten", som kommer från det svenska ordet "tung sten" [tung + sten] och syftar på mineralets höga densitet.